Så - då är det gjort.
När du inte längre kunde få mig av banan - när jag valde att lämna ett mönster, en roll jag gavs som liten liten. Då ger du dig på dom som jag bryr mig om. Du utmanar, hetsar. Ger dig inte. Men du gick faktiskt för långt när du gjorde det sista nu.
Jag tog beslutet att vifta med det röda skynket för att fånga din uppmärksamhet. Få dig att släppa fokus från dom andra. Det har alltid varit mig du är ute efter. Mönstret säger att så ska det vara. Jag tog timeout för att jag faktiskt inte inte vill.
Men nu gör jag som du vill - igår skrev jag ett brev till dig och jag vet att det kommer ge precis den fotogen på brasan jag egentligen inte vill hålla vid liv. Det är okej. Vi gör så här. Du får som du vill jag följer min givna roll som jag spelat så många gånger.
Du blir nöjd i ditt liv och det känns bra för dig när du vet att jag är osäker och inte känner att jag passar in. När jag ständigt försöker vara rätt och nå upp. Hela tiden ändras ju reglerna och jag räcker inte. För leken går ut på att jag ska bära det som faller - bära skiten som faller.
Men glöm inte att jag förändrats - tillfället som blev för två år sen tog jag. Tomrummet som blev fick bli min spelyta min möjlighet att se sanningen. Det ironiska är att om du inte spelat ut ditt kort så hårt när jag faktiskt behövde dig så hade vi fortfarande spelat. Men du valde sida. Du tog parti för honom. Just det faktum att du har ett engagemang och bedriver en verksamhet i en organisation som säger att du borde tro mig och finnas där för mig, och ändå väljer att slå mig så hårt du kan och driva mönstret så hårt att det totalt kompromissar med allt du säger dig stå för. Det bevisar för mig allt. Det var då jag blev likgiltig inför dig. Jag bara viftar med det röda skynket nu för att flytta ditt fokus. För att skydda dom jag bryr mig om.
Missbedöm mig inte.
Vi leker inte längre - det är blodigt allvar och jag är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar