Skulle vilja skriva något roligt kul slagfärdigt och klämkäckt inlägg. För delar av mig är så in i helvete glad, förväntansfull och pirrig just nu. Känner och vet att jag har en enormt bra tid framför mig.
Men.
Just det - men. Jag är inte kul klämkäck eller slagfärdig. Bara färdig.
Jag måste titta i backspegeln och jag måste ta vissa steg. Men jag vill inte och jag orkar inte riktigt.
Jag är livrädd för det som jag kan komma att se. Var lämnar det mig då? Samtidigt är det ju så att man kan inte blunda, man måste se. För att förstå. Jag sa till en vän att frågan jag ställer mig är redan ställd så just nu kan man säga att jag bara värjer mig för svaret och inte riktigt vet hur vägen dit ser ut. Vem kan älska mig då? Kan jag det?
Älska är så svårt och så oåterkalleligt. För mig är det så.
Nu ska jag ut i bilen en stund. Där brukar jag hitta lite lugn. Jag är rastlös. Jag känner att jag också har så mycket att säga fråga och höra. Fick en fråga om jag ville prata, det vill jag - som fan. Men känner också att risken är stor att jag blir okontrollerad. För jag vill skrika. Skälla. Vara arg. Det kan man inte göra mot oskyldiga. En av regelbokens största kapitel.
Så, jag tar säkra kort. Bilen - musik tills jag inte orkar mer. Jag är trött. Trött på att inte duga inte komma först, trött på att vara gammal, trött på att vara ensam, trött på att vara ful och sliten. Genuint skittrött.
Ler du nu din lilla patetiska dramadrottning???? Är det riktigt skönt att veta att du är så jävla mycket bättre än jag? Ja, le du. För vet du - jag har släppt taget jag vill inte ens längre. Jag avslutade själv. För att jag ville det. Du ska som jag sagt innan leva med det faktum att det är och var sant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar