Igår var jag hos pappa och när jag kom dit var min syster och man som kommit från Thailand där. Vi pratade och det var trevligt. Jag är av olika skäl emellanåt (alltid) lite så där med mycket folk men alla fall syrran är okej så det var nice. När dom ska gå så kommer min bror och brorson dit . Jag har inte träffat dom på länge och blir som jag kan bli. (frustrerad) Jag försöker köpa mig lugn genom att gå ut i korridoren med syrran och prata lite praktiskt kring pappa.
När jag kommer in igen känner jag mig allt annat än lugn och pratar på för att dölja det (forcerat). Det ger den ena verbala grodan efter den andra. Då bestämmer jag mig för att gå, för vid detta laget har jag sag så mycket virrigt och tokigt att bara en sorti kan lösa mina bekymmer. Jag tar upp telefonen (varför i helvete då) och börjar gå mot dörren och säger något om att oj vad det är bråttom och nu måste jag gå.....
Dörren till pappas rum öppnas och ytterligare en släkting dyker upp vilket gör mig helt perplex. Stirrar i mobilen och ska ta mig förbi. Då - snubblar jag på mig själv! Skrotar rakt ut i korridoren och då böjer sig släktingen och vill hjälpa mig varpå jag börjar driva runt med fötterna och förmodligen ser jag ut som om jag breakdansar för jag snurrar runt på ryggen, samtidigt som jag säger att: Det gick bra jag har inte ont det gick bra! Jag kommer på något sätt på fötter och bara far iväg i korrdoren och vill bort bort bort!!
Så fort jag kommer ut till hissen skrattar jag och är högröd i ansiktet. Ringer omedelbart till en som jag VET kan förstå det här med pinsamheter och folksamlingar. Vi skrattar länge åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar