lördag 13 februari 2010

Lät du henne komma närmre

Min dörr rycks upp och där står hon och tittar på mig - jag sitter i telefon och hon frågar: Pratar du? Hela hennes hållning säger mig att jag ska passa mig jävligt noga. Jag svarar ja men inser att det är läge att avsluta så då gör jag det. Hon tittar på mig med arga ögon och sätter sig på stolen mitt emot mig. Hon är arg -ledsen- aningen förvirrad men mest förtvivlad, det mörka håret är lite neddraget i ansiktet. Hon vill inte riktigt titta på mig och hon ställer frågor till mig som är enkla att svara på men ack så svåra att leva efter. Jag tittar på henne och reser mig. Sakta går jag fram för att inte jaga iväg henne och jag lägger en hand på hennes axel. Försiktigt sätter jag mig bredvid och vi börjar sakta att prata.........

Av en slump (eller var det ödet?) så möts vi. Pratar lite och ägnar oss åt en helt vardaglig aktivitet. Samtalet pendlar mellan allvar och lättsamt småprat. Jag inser under färden och stunden att det är lugnt och behagligt. Vi säger ett kort hej då och jag går upp till mig. Tänker lite på det som nyss hänt och blir glad.....
Vi pratar mer och mer och hörs från och till under veckorna som följer. En kväll hörs en viss ton som jag känner igen från mig själv och av olika skäl som jag överhuvudtaget inte kan förklara så ses vi hemma hos mig med en flaska lättglömt. Vi pratar och samtalet blir djupt och bra. Vi delar en del förtroende och jag känner när natten är över att det här är bra.
Tiden går och vi blir riktigt nära. Så där fantastiskt som man blir med en riktig vän. Vi bär bägge två på saker som inte alla förstår eller vill veta av. Men vi vet och vi förstår.

Hon är vild, stark och vacker som en vildhäst. Ofta misstänksam och egensinnig- trotsar och utmanar. Blicken blir svart och vild ibland och då ser man på henne att hon är på väg att springa sin väg. Men för det mesta är blicken varm och mjuk. Hon är stabil och omtänksam. Hon ställer frågor som kräver ärliga svar, hon väjer inte en millimeter. Hon står på och vid min sida när jag så behöver och hon - gör det där lilla extra. Det jag aldrig vill be om men som hon finner självklart.

Dörren rycks upp och där står hon - dörren till mig - den jag stängt men som hon krävt att jag öppnat eftersom hon gläntar på sin. Jag insåg nyss när jag inte kan sova att den dörren går vi ut genom - tillsammans. Det känns skönt. Nu tror jag att jag kan sova gott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar