Jag hittar utgången från boxningsringen och ställer mig beredd att gå och ge upp. Men ljudet från gongongen ljuder igen och jag fortsätter en gång till. Jag börjar bli trött men tror på idén om att få komma hem så jag kör igen. Knockas och faller hårt och brutalt rakt ner i mattan. Det gör ont - ont som fan, den här gången kryper jag mot utgången och igen hör jag ljudet från gongongen. Reser mig - igen och börjar om. Dansar runt och försöker undvika att slåss för jag vill bara skapa ett hem och trygghet.
En rak höger och jag ligger i mattan som fastklistrad. Igen tar jag mig till utgången och den här gången bestämmer jag mig för att ge upp. Nästan ute vänder jag mig om och ser ett litet ljus av värme i ringen, en vänlig hand vinkar och jag går in - för kanske blir det ett hem alla fall. Väl inne igen slår gongongen och jag måste parera och finta. Det är svårt att se för ögonen är igenmurade av alla slag och jag ser inte längre klart. Min kropp är öm men jag fortsätter i någon dum förhoppning om att skapa lycka och trygghet.
Utan att jag hinner eller kan försvara mig får jag slag efter slag. Det finns ingen chans att komma undan. När jag mitt i en virvlande smäll ramlar mot repen känner jag nu utgången. Höjer blicken lite och förnimmer ett litet litet ljus där. Jag tittar in och ser den jag vägrar slåss mot - undrar så varför det ska behöva göra så in i helvete ont och kan inte förstå varför vi måste slåss. Inser med öronbedövande kraft att vi inte måste det men det är så det är. Vänder ryggen mot ringen och kryper sakta, tvekande och med enrom rädsla. Jag kommer alltid att önska mig det hemmet. Hela min kropp värker, fylld av blåmärken. Blodet rinner ur näsan och ögonen. Det gör ont ont. Jag hör ljudet av gongongen men den här gången väljer jag att gå ur ringen. Jag har fått nog.
Om du så mycket som drömmer om att slå mig är det bäst att du ber om ursäkt när du vaknar.
Muhammad Ali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar