4 November

Idag känner jag att jag måste skriva om hur det faktiskt finns dom som är dumma på riktigt.....
Jag är HELT MEDVETEN om att JAG INTE ÄR OFELBAR PÅ NÅGOT SÄTT men det här är utifrån mitt perspektiv just nu.

Om man tar på sig ett jobb och inte slutför det, om man inte själv kan räkna ut att det kräver att man vet var man ska när man är yrkeschaufför. Om man inte själv kan fatta att man inte kan ställa in utan att ha levererat det man ska - ja då är man dum på riktigt.

Om man förstör för någon annan och häller ut medel och skitar ner i någons bil och när man får reda på det bara säger: jaha oj va jobbigt! Då är man dum på riktigt.

Om man tror att tiden är oändlig och att man får hur många chanser som helst att reda ut saker med sin pappa som är allvarligt sjuk och gammal. Då är man dum på riktigt.

Så tänker jag och jag fattar inte varför i helvete folk säger åt mig att jag inte orkar saker? Det verkar som om dom ser sig själv och hur lite dom gör och får dåligt samvete eller något av det. Jag skiter i om folk låtsas att det inte finns jobb eller är hemma för en finne i näsan eller känner efter i det eller detta. Jag skiter i om folk måste fylla sina tomma och patetiska liv med goja med pseudoinformation för att få det att verka spännande och fullt. Jag har ett ganska trist liv men fullt som fan med jobb - så gör jag. Det funkar för mig och det är min ensak.

En person frågade mig häromdagen om varför jag döljer mina känslor med rå humor och sarkastiska kommentarer. Ja - för att det funkar kanske. För att jag vill.