9 September

Igår skulle jag lämna ett paket på en adress och jag ser att det är där jag bott tidigare i livet. Inser att det är nära nära lägenheten vi hade. Gick in i området och det blev en promenad längs minnets vägar..... helt enormt.

Där bodde jag och barnen var små, mina funderingar då gick kring välling, utveckling, snoriga näsor, middagar med familjen, salvor, nappar och annat. Inte hade jag då en aning om alkohol, kärleksbekymmer, skolfrånvaro, utbrott, vakna nätter och strul. Aldrig i mina vildaste fantasier hade jag trott att jag skulle behöva gå igenom alla prövningar ensam........

Det kändes helt enormt att gå där och minnas tillbaka, att klura hur det kunde blivit och hur det blev.

Då var det enorm glädje i att se nästa steg i utvecklingen och den där kramen man fick varje dag. Sagostunder, utelek och picknickar i det oändliga. Baka kakor och busa med barn som tyckte att det mesta var fantastiskt.

Nu är det enorm glädje i att dela gemensamma intresse, se dom bli självständiga fria tänkande individer, det blir djupa samtal, härliga överrasknngar, slagfärdiga kommentarer och en tillvaro som är mer nyanserad än fantastisk. Aldrig i mina vildaste fantasier hade jag kunnat önska mig något bättre än att få ta del av allt det ensam......

Mina barn! Jag älskar er så otroligt bägge två! Ni är en ständig källa till känslor upp och ner. Jag är tacksam för varje minut och är så stolt över vilka underbara människor ni är!