3 April

Tung dag, massa elevärenden. Man inser när man jobbar med ungdomar att dom har så oerhört mycket dom behöver hjälp med. Det är egentligen väldigt lite pedagogik och massa medmänsklighet och socialt arbete. Det varierar oerhört i grad av problem - en del behöver bara en puff i rätt riktning att göra kloka val.

Min avsikt med läraryrket är att låta varje barn bli det bästa han/hon kan bli. Max utmaning i varje läge. Ibland handlar det om att låta ett barn ta ansvar för sina handlingar. Ibland handlar det om att lyssna. Väldigt ofta handlar det om att lotsa rätt.
Man märker att många vuxna har begränsat med tid varför det havererar lite. Jag försöker finnas för varje barn varje dag. Min dagliga målsättning är att varje dag uttala varje barns namn. Att varje dag ha ögonkontakt med varje barn jag undervisar. DET är inte helt enkelt kan jag säga. Tonåringar vill ofta inte prata med sina vuxna hemma, ofta får vi lärare förtroende och kunskaper om ungdomars liv som föräldrar inte får.

Jag undrar ibland om mina barn hade den där någon att prata med i skolan eller på annan plats, en vuxen som fanns där. Eller sa dom saker till mig? Jag har svårt att bedöma det. Jag tror att man som förälder tror att man har koll men inte har det.

Det som gör allt så oerhört värt det är det där leendet eller att se att eleven lyckas i sina föresatser. Denna vecka har jag bland annat pressat en tjej i år 8 som jag vet har potential men den tjejen gör en del knepiga val. Hon har jobbat hårt den här veckan och jag messade henne på eftermiddagen och tackade för en bra vecka, att hon jobbat hårt. Hon skrev: Tack - det känns bra! Fan vad skönt det är att hon förstått! Att hon själv kunde känna och jag hoppas förstå att jag inte pressat henne om jag inte trott att hon hade det potential hon har.

Det är roligt och givande att jobba med ungdomar. Just nu är jag helt slut för man ger ger och ger av sig själv. Men jag skulle inte byta ut en minut av min dag.

Nu ska jag dricka kaffe och ta det lugnt.