Väldig massa uppdatering idag. Jobbade klart på skolan och det blev en massa fram och tillbaka med elever som inte funkar och lite stökigt trots eller förmodligen på grund av att år 9 är på PRAO. Hur som, åkte hem och dottern sover! Ja ja hon hade varit i skolan så jag är nöjd. Åt lite middag snabbt och sen till RT. Packade bil och stämmningen där uppe är uppsluppen och skön.
Hade 17 stopp helt okej men utspridda från Norsborg till Hägersten till Hammarby Sjöstad och sen Enskede och Örby...............not so nice.
Kom till en villa och det satt en lapp på dörren om att bara gå in, mannen stod och typ "dansade" i underkläder............kändes inte rätt. Som tur var fick jag samtal då så jag kände mig trygg.
När jag jobbar är det en del åka men framför allt tid att tänka. Jag gillar det, skönt att kunna reflektera kring elever, hemmet, familj och livet.
Idag har jag tänkt mycket på mig själv och historien jag kan kalla mitt liv.
Rannsakat mig själv i förhållande till barnens far, jag kör mycket i området där han bor. Är jag bitter? Nej det är jag inte för egen räkning men för hur det blev och hur lite han finns där - ja det är jag kanske då. När jag vänder på allt inser jag att jag samtidigt är glad över all tid jag fått med mina barn och hur fantastiska männsikor dom är bägge två. Är det då man använder ordet bitterljuvt? Kanske
Jag har klurat kring mitt jobb på skolan, jag älskar miljön och hur det är där. Känns rätt. Jag har Torbjörn och flera med honom som är kompetenta och inspirerande kollegor. DET ger massa energi.
Jag har analyserat mina vänner och inser att jag har inte många men ett par stycken som är äkta, dom vill jag vårda. Övriga bekanta är jag glad över. Jag har några ovänner och dolda ormar dom känner jag till och det är som det är.
Mest har jag tänkt på min familj, syskonen och pappa. Komplicerat och svårt. Min äldsta syster beundrar jag så mycket för det hon gör och är. Min äldsta bror är jag glad att jag på senare år fått god kontakt med, det känns viktigt när pappa nu börjar bli riktigt gammal. (tronskifte kan man säga) Men två systrar är jag i klinch med av olika skäl, känns trist. Det beror på bägge sidor. Min bror så - han är tio år äldre än jag........... Jag kan inte förstå
när jag ska komma till sans med det som blev? Jag kan bli förbannad på mig själv över att jag inte kan lägga det åt sidan. Sveket är för stort kanske, jag vill prata skrika och berätta men det får man inte så då gör jag inte det. Jag vill så gärna ställa honom till svars men får inte dels av familjelojalitet men mest för att
han inte vill. Det är sveket som gör att jag ser mig som jag gör, att jag inte kan tro.
Kommer jag någonsin få lugn?
Man väljer sin vänner men inte sin familj